-

I fredags fyllde min andra halva, fästman och bästa vän 30 år! Det firade vi med en natt på Upper House med spa och god mat, vilket var min present till honom. Alltså, vilket ställe! Vilken service. & utsikten!!! Vi är så nöjda.

 

 

Jag skriver det här inlägget eftersom att jag själv innan operationen klickat runt bland bloggar där folk gjort käkoperationer, läst deras tankar och tips. Det har hjälp mig, jättemycket. Därför vill jag ge tillbaka!

 

Idag har det gått 3 veckor och 2 dagar sedan operationen, även om det har varit en extremt jobbig tid, så har det ändå gått väldigt fort. Om 20 dagar får jag börja tugga igen! Jag har alltså opererats för ''Le fort 1 osteotomi'' och ''sagittal split'' på Sahlgrenska i Göteborg. Jag hade en sned käke då jag saknade en del av ett käkben, det hela har gjort att jag fått ett snett bett + att jag också haft vääldigt liten haka! Det dom gjort under operationen är att förlänga min ena käke med 7mm, vridit hela överkäken och flyttat ut hakan. Ja, jag vet inte, det sitter iallafall skruvar hejvilt i mina käkben nu, 11 st totalt tror jag. Hela munnen är full av stygn eftersom de helt mirakulöst lyckats göra hela operationen innifrån min mun, tack tack tack! Var inte alls sugen på att vakna upp med blivande ärr. Jag har redan så det räcker. 

 

Själva operationsdagen var jag väl till mods vilket var sjukt skönt eftersom jag mått extremt dåligt över detta innan. Ett orosmoment jag gått och tänkt på var själva sövningen, eftersom jag kommer från en annan planet eller något (enda vettiga förklaringen) så kan man inte söva mig på vanligt sätt, då kväver jag mig själv i sömnen. Så, istället gäller vaken fiberintubering på mig. Alltså går man i vaket tillstånd ner med en slang med kamera på genom näsan. Ja, jävligt äckligt och obehagligt. Jag fick mycket lugnande och bedövning vid ingreppet men nej det är ändå inte särskilt behagligt. När dom väl kört ner den där förbannade slangen så hör jag lite dovt hur de pratar om att kameran inte fungerar. Kameran, som dom kört in i näsan och ut genom naveln (det kändes så, okej) fungerar inte. Jag har dålig uppfattning av hur lång tid det kan ha tagit, men efter en stund kommer någon annan grönklädd tjomme med ett nytt fiberoscop. Jag får alltså göra om alltihopa. Minns hur en av de grönklädda tog mig i handen och sa ''stackars dig, men du kommer inte minnas detta sen av allt lugnande''. Åhjo, min gröna böna, jag minns.

 

Nästa sak jag minns är lite svammel på uppvaket, hörde att någon ringde min mamma. Och vipps, så satt tanta bredvid mig. Helt säker på att hon är typ batman (för batman är väl snabb..?) och att det inte berodde på höga morfindoser. Jag hade den omtalade kylmasken redan när jag vaknade, helt underbar. Hade egentligen inte särskilt ont på uppvaket, fick ju morfin med jämna mellanrum och direkt när jag bad om det. Hade det värre med illamående, men det lugnade sig det också. Jag var groggy deluxe och mamma skrattade åt mig mest hela tiden.

 

Väl tillbaka på avdelningen så minns jag inte så mycket av första dagen. Det gjorde ont och jag sov mycket. Jag fick inte längre morfin intravenöst utan skulle vänja mig vid mixtur via slang och spruta, det smakade så jävla äckligt. Men än värre var det att dra i sig alvedon brustablett med den där sprutan, speciellt när de blandade med alldeles för mycket vatten. Tog ju hela dagen att få i sig. Dag nummer 2 minns jag att dom bunkrade upp med pipmuggar proviva och någon saft bredvid mig. Jag klarade inte pipmugg utan fick köra med spruta + slang, vad jag än ville få i mig. Ingenting smakade särskilt gott. Allt var ömt, svullet, blodigt, slemmigt och jag kunde fortfarande känna narkossmaken. Det bästa på hela den dagen var nog att jag orkade ta mig en dusch och när en undersköterska kom och gjorde munvård på mig, kände mig tusen gånger fräschare efter det. 

 

Det som var tyngst de första dagarna var nog att det bara fortsatte svullna. Det var först efter 4-5 dagar som jag kunde känna att svullnaden slutat gå upp, det var också lite då jag blev både piggare och gladare. Första veckan är verkligen svintung och det känns som att det aldrig ska bli bättre, men det blir det. Bara detta att inte få snyta sig!! Usch va jobbigt det är!!! Och hungern. Hela jäkla tiden! Men man kommer på sina knep efter ett tag. Jag har ätit mannagrynsgröt och potatismos med en liten glöggsked, gick finfint. Bordskicket var väl dock lite sådär de 2 första veckorna, mat över hela läppen, lite dreggel här och där. Men man lär sig det också. 

 

- Min allra bästa upptäckt var nog när jag kom på att jag kan suga på ostbågar!! Äter det hela tiden.

- Jag dricker mycket Oboy, mättar litegrann i allafall & jag slipper ta ut gummibanden. 

- Potatismos. I mängder. Till allt!

- Min kära sambo kom på den utmärkta idén att man kan krossa ett paket med nudlar och koka upp! Slinker ner jättelätt & smakar mumma.

- Ärtsoppa. Alltså säkert 1 gång om dagen. Jag kommer hata ärtsoppa senare i livet. 

- Fluff!!! Marshmallow fluff <3 

Allt som går att mosa går jättebra, vissa saker behöver inte ens mosas. Nu i jul har jag ätit mycket risgrynsgröt, inga problem alls! Har ätit stuvande makaroner, mosat köttbullar. Tror att bara fantasin sätter stopp för vad man kan äta. Det är absolut inte roligt att äta på detta sättet, det är jävligt osmidigt och inte alls lika gott, men det går och det är ju bara för en kort tid i livet. 

 

Förvänta dig att det gör ont, som fan, men du överlever. Min smärta har varierat mycket från dag till dag. Men något jag upptäckt är att, i det tidiga skedet, även om det känns som man orkar ALLT, så gör man inte det. När jag kom hem efter att firat lite på juldagen så fullkomligt bröt jag ihop. Det gjorde så ont av allt pratande och jag kände mig så utmattad och överansträngd. Detta har hänt mig flera gånger och det har verkligen varit jättejobbigt. Så jag rekommenderar er verkligen att inte ta ut er, även om ni känner er pigga. Ta det lugnt. 

 

I min överläpp upplever jag faktiskt inget känselbortfall alls, dock är det värre med underläppen och hakan, där känner jag inte alls mycket. Har nästan alltid den där pirrande/stickande känslan man får när tandläkarbedövningen släpper. Men känselbortfall är ju absolut inget ovanligt och det kommer ju med störtsta sannorlikhet tillbaka efter en tid. Men det suger, inget snack om den saken. 

 

I nuläget vill jag bara kasta gummibanden som fixerar käken åt helvete, slita ut tandställningen och beställa en Hawaiipizza. Tandställningen med alla dessa krokar skaver och ger blåsor precis överallt och jag har mer vax i käften än vad killarna i min klass hade i håret på högstadiet. Gummibanden skaver och är förjävliga att ta ur och sätta i. Det gör ont mest hela tiden. Det är sjukt tuftt att försöka hänga med i studierna som det är nu. Men 20 days to go och det ska jag väl försöka överleva och jag vägrar gå om en termin, vill ha kvar mina underbara klasskompisar. Av mina 12 tidigare operationer jag gjort så tar denna priset, utan tvekan. Det säger även min mamma som varit med mig varenda operation, att denna var värst. Eftersom jag inte är färdigläkt på långa vägar och är långt ifrån det slutgiltiga resultatet så har jag svårt att svara på om jag skulle göra om hela resan igen. Det får jag återkomma med. 

 

 

När ska jag lära mig att fokusera på mig själv?

Inte låta alla andra trycka ner mig.

Jag är så jävla trött på att bli sårad.

Så trött på att tro att människor kan förändras

och alltid bli lika besviken.

Det tär i hela mig att se hur det blivit.

 

 

"Vadå det är inget problem det finns ju bromsmedicin".

Det är visst ett problem och ja det finns riktigt bra bromsmedicin. Även om man i Sverige kan leva ett relativt bra liv med sjukdomen, så finns det länder som inte kan det. De har medicin som är bra och till och med gratis. Men skulden och skammen över att ha blivit smittad, gör att de hellre dör med sjukdomen än att söka hjälp. Det handlar om en ojämställdhet som inte ska få finnas, om länder som använder sex som ett maktspel - ett vapen. De blir våldtagna och får HIV. Och till råga på detta så blir de förtryckta av samhället och alla de någonsin har älskat. De bär på en skam som gör att de hellre dör än att berätta. Så får det inte vara.

I kampen mot ebola har Sverige gjort extrema insatser ekonomiskt. Pengar är inte det stora dilemmat i Västafrika där ebola främst finns. Där behövs utbildad sjukvårdspersonal och diverse annan personal. Vi kan skänka hur mycket pengar vi vill, men problemet kommer fortfarande kvarstå eftersom bristen handlar om personal - inte pengar. 

Samtidigt handlar Musikhjälpen om att minnas de hemskheter som vi faktiskt glömt av. Vi behöver minnas, eftersom HIV fortfarande är stort problem. Även i Sverige råder det stor brist på kunskap om HIV. Därför tycker jag det är fantastiskt bra att rätt information kan nå svenska folket när de ex. sitter i bilen på väg till jobbet och slår på radion.